Och så kom hon då till sist

Inget särskilt händer-korten tog slut till sist och om någon missat detta, så föddes vår dotter på söndagskvällen.

Har av förklarliga själ blivit dåligt med bloggande det sista, men ska nu i efterhand återge hur allt fick sitt slut - och sin början.

Som jag nämnde senast hade vi en tid för kontroll och ev. igångsättning kl 10 på söndagen. Det var fullt upp för personalen på förlossningen, så vi fick sitta där och vänta i tre timmar innan läkaren hade tid. Han bedömde att moderkaka och navelsträng såg bra ut, att det fanns gott om vatten och att barnet mådde bra, så det var ingen brådska med igångsättning. Vi fick en tid på tisdagen.

Efter några timmar hos Annica och Christian åkte vi hem igen, förberedde för en ny skolvecka och började gå och lägga oss. Då satte det igång. Ca 21:00. Från ingenting till kraftiga värkar direkt. Vi började förbereda oss för att åka in, men jag ville avvakta lite. Ville vara säker på att det inte stannade av när vi kom in igen. Så  fick Torbjörn i alla fall med mig  ut till bilen. Värkarna blev tätare och tätare och jag försökte mellan dem lugna Hampus som nu börjat gråta. Han satt och klappade mig på axeln.
I höjd med Skara ringde Torbjörn förlossningen och förberedde dem på att vi var på väg. Vid Varnhem gick vattnet och dessvärre, tätt följt av första krystvärken. Jag skriker åt Torbjörn att stanna samtidigt som han ringer upp ambulans. Vi stannar vid busshållplatsen och Torbjörn hinner precis runt bilen när huvudet tittar ut. I nästa krystvärk tar han emot ett litet kladdigt pyre. Med Torbjörns jacka runt sig får det ligga mot mitt bröst. Vi ringer förlossningen igen för att få hjälp med vad vi ska tänka på. Sedan tittar vi tillsammans med pojkarna in innanför jackan och konstaterar att det är en lillasyster.
Medan vi tar hand om den lilla och försöker hålla henne varm ringer Hampus farmor och ordnar så att hon kommer och hämtar dem.
Ambulansen kommer efter en stund och jag och lillan går över dit och får åka till sjukhuset.
Ja det var det äventyret. Först vänta, vänta, vänta i två veckor och sen kom hon med buller och bång vår älskade lilla täva.